Så har man överlevt ännu ett äggplock, gick väl ok... blödde en del efteråt samt svimmade på väg in på "vårt" rum... första gången jag svimmat någonsin tror jag! Lite läskigt! Vi blev väl kanske kvar lite längre än väntat pga detta, vår stackars sköteska fick vänta med sin lunch. Vi är verkligen nöjda med vår klinik, så trevlig personal!

Hursom helst, resultatet blev 15 ägg och makens spermier var på mer ä 4 miljoner efter prepp... bra enligt personalen på kliniken, förmodligen blir det inte ICSI denna gång då (det var det som det blev i landstinget regi men det verkar som makens sperma kvalitet blivit bättre med åren!) Men vi får väl vänta och se hur många som blivit befruktade!

På lördag runt lunchtid får vi tillbaka ett förhoppningsvis toppenembryo! Så älskling får en lilla broster till höst/vintern!

Så har man överlevt ännu ett äggplock, gick väl ok... blödde en del efteråt samt svimmade på väg in på "vårt" rum... första gången jag svimmat någonsin tror jag! Lite läskigt! Vi blev väl kanske kvar lite längre än väntat pga detta, vår stackars sköteska fick vänta med sin lunch. Vi är verkligen nöjda med vår klinik, så trevlig personal!

Hursom helst, resultatet blev 15 ägg och makens spermier var på mer ä 4 miljoner efter prepp... bra enligt personalen på kliniken, förmodligen blir det inte ICSI denna gång då (det var det som det blev i landstinget regi men det verkar som makens sperma kvalitet blivit bättre med åren!) Men vi får väl vänta och se hur många som blivit befruktade!

På lördag runt lunchtid får vi tillbaka ett förhoppningsvis toppenembryo! Så älskling får en lilla broster till höst/vintern!

I måndags var jag återigen på VUL & BP på kliniken, gick inte riktigt lika snabbt som i fredags men ganska kvickt! Tyvärr fick jag inte som jag hade hoppats, vid eftermiddagens samtal blev det meddelat att jag skulle ta en sprita till för att sen ta ägglossningssprutan tisdag kväll, ÄP torsdag och retur på lördag!!!! ajaj... älsklign får helt enkelt förlja med och antigen själv sitta i väntrummet med sin bärbara DVD eller så får maken stanna utanför med älskling. Tror inte att hen vill sitta där själv så det lär bli som sist gissat! Det ska väl vara ok antar jag, går ju ganska snabbt och smärtfritt då!

Däremot är jag lite nervös inför morgondagens ÄP, det enda jag verkligen inte sett fram emot under denna processen!

Hoppas det ska bli bra och att många fina ägg ska bli befruktade!

Idag har jag varit på kliniken för blodprov och VUL. Jag var en kvart tidig och fick komma igång på en gång, var tillbaka i bilen typ 5 min efter min uppsatta tid så  det gick undan! Bra  efterosm det visade sig att jag få fortsätta med sprutorna och komma tillbaka på måndag. Dock tror jag att jag kommer få ta ägglossninssprutan på måndag vilket då innebär ÅP på onsdag och tilbaka fredag. Hoppas hoppas för blir det ngt annat kan det innebära problem... vi har text ingen barnvakt till älskling som är insatta i vår nya situation (vi har hållit infon om det här IVF försöket på "need to know basis") under helgen som kommer! Ialla fall borde ju ÅP kunna presteras den kommande veckan, återföring kan ju göras mellan dag 2 & 5 så vi kan klara helgen!

Den helgen har vi verkligen fått säga nej till typ 5 saker till förmån för detta IVF försök... det har ju hela tiden siktats på att vara klart v8 och vi har vekligen ansträngt oss för att hålla helgen ledig. Vi har hela tiden haft tankarna att åka iväg över den helgen för att fira en släkting som fyller jämnt men nu när jag börjat räkna på dagarna och insett att jag nog helst vill ligga på soffan  hela den helgen har jag ställt in det firandet också!

Idag har jag iallfall betalt fakturan för IVF-försöket. Jag har hela tiden siktat på att göra detta så nära ÄP som möjligt, det var det intrycket jag fick av läkaren vi träffade i december, men när jag dock kikade på fakturan (borde kanske gjort det tidigare) stog det att den skulle betalas innan behandligen inleddes!? Ja ja, ingen sade ngt idag när jag var på besök så jag antar att det ska gå vägen ändå!

Jag känner mycket mindre press/stress denna behandling, kanske har jag inte kopplat på känslorna i samma grad som tidigare försök. Förmodligen kan vi tacka älskling för detta mirakel! Hur det än går kommer vi ju ha älskling!

En stor anledning till att vi gör detta är ju att älskling ska få ett syskon, ngt både jag och maken tycker är viktigt. Vi är även överens om att går det åt skogen ska vi höra oss för om fosterbarn, för att se ifall det kan vara lösningen för vår familj. Så på ngt sätt ska vi bli fler än 3!

Jag har visst inte skrivit här så mycket som jag hade trott! Ibland finns tiden helt enkelt inte :-)

Ja gar ju spreyat sen den 26:e januari nu, för en vecka sen den 6:e februari kom äntligen mensen, den var väl ca 4-5 dagar sen men det är ju "normalt" vid spray. Så mycket jag glömt/förträngt från sist! I fredags började jag med sprutorna... gick ju bra men jag tycker menopur är krångligare än purgeon... blanda å mecka med sprutor... å så gillar jag inte slöseriet med resurser. Det kommer ju bli hur mycket som helst över av allt tippar jag!

Jag tar 150 cc menopur varje kväll... sprayar på två sprut om dan. På fredag är det dags för ultraljud & blodprov så får vi se när det blir äggplock!

I helgen har i haft besök av goda vänner. God middag och lite vin :-) Barnen lekte fint och vi vuxna kunde prata! Väldigt trevligt. Igår var vi till älsklings stora glädje på äventyrsbad. Många turer ner i rutchkanan!

Here we go again! Jag har verkligen inte saknat "smaken" av sprayen! Jag hade förträngt hela upplevelsen tror jag!

Nåja, man vänjer sig kanske :-) 

När jag växte upp var jag en sk pojkflicka, kanske inte så konstigt med tanke på att jag endast har bröder, jag ville ju vara som dem! Jag var väl ibland mer vild än tam och jag antar att min kära mor slet sitt hår emellanåt. Under mellan & högstadiet hade jag några goda vänner som jag ofta hittade på bus med, klättrade upp på skoltak, klättrade i berg mm. Min bästa vän var pojke, vi kan kalla honom Gurra.

Under gymnasiet fortsatte vi hänga ihop och vårt umgänge utökades av bl a Olle. Sammanlagt var vi 3 flickor och 3 pojkar under sista året i gymnasiet. (Vi var även med i ett annat gäng men där var Gurra ensam pojke bland 5 tjejer). Ingen av oss var ihop förrän jag och Olle bildade par precis efter gymnasiet.

Förhållandet höll väl närmare året och när det sprack var det för att som Olle uttryckte det "jag trodde du skulle vara lite mer som Gurra". Konstig kommentar kanman tycka av en vanlig strejt kille! Men hursom haver, jag sörkde väl inte nämnvärt länge över den saken... hade ny äventyr på G.

Till saken höre väl att de sista åren i gänget hade jag märkt av tendensen att Gurra hellre ville hänga med Olle för att de var ju grabbar, jag som tjej kunde plötsligt inget förstå. Jag hade väl inte tänkt så mycket på det om det hade hänt i puberteten men i 20-år åldern plötsligt var det inte längre så att tjejer dög på samma sätt. jag ältde detta i många år, jag dög inte som vän pga att jag var tjej. Detta gjrde ondare än ngt jag tidigare varit med om, trots mobbande idioter hela skoltiden så hade jag iallfall haft min lilla kärna av vänner, och min bästa vän Gurra som inte heller hörde til de populärare gänget.

Under åren som gått har jag kunnat fjärma mig från dessa känslor att inte duga till som vän. Jag skaffade mig nya vänner, jag bröt inte med de gamla men vi gick ju alla vidare in i vuxenlivet och skaffade oss nya intressen som man brukar i de tidiga 20. Jag har de senare åren faktiskt träffat Gurra igen, men det blir aldrig samma nära vänskap igen. Gurra och Olle är däremot fortfarande nära vänner, man får väl gratuera dom för att de lyckats få vänskapen att hålla i så många år.

När jag och maken väntade på att få åka till landet träffade vi andra som väntade, dessa har blivit nya nära vänner.

Vi har verkligen kul tlilsammans, barnen likaså.

Nu när vi står i begrepp att börja med ivf igen känner jag mig dock lite ensam igen. Finns väl inget direkt formum för de som hoppas kunna bli föräldrar via ivf direkt... förutom här i bloggvärlden och det blir kanske inte direkt samma sak? Ingen av vännerna från adoptionsvärlden är väl lämplig för samtal där. Antingen har det lämnat det bakom sig som obehagliga minnen eller så har de inte ens försökt. Flera familjer i vårt adoptionsgäng har dessutom just varit i landet och adopterat syskon och har händerna fulla för tillfället.

Ensamheten är oerhört jobbig och jag har inte alls mått bra den sista tiden. Jag ältar och känner mig övergiven men det är fömodligen lika mycket mitt fel som deras, om inte större. Jag orkar bara inte hela tiden jaga träffar med dessa nyblivna flerbarnsfamiljer när jag skälv längtar mig halvt galen efter syskon till älskling.

Eftersom jag och maken flyttade ut på landet när vi kommit hem med älskling är det heller inte så lätt att planera in träffar med vänner, med eller utan barn, i veckorna och helgerna är oftast fullsmetade med "jag måsten".

Slutsats: jag behöver komma iväg och träffa vänner och slappna av, gärna över ett glas gott.

Hur göra är frågan!

Vi är nu ett steg närmare vårt 3:e stimuleringsförsök med IVF... första "privata"... min mens kom precis som vanligt på utsatt tid men var ovanligt kort. Konstigt att man ska lägga märke till ovanligheter nu när man vill att allt ska vara som det alltid varit. Eller ja, alltid är väl lite att överdriva. Efter sista försöket hade jag oregelbunden mens i ca 1-1,5 år... har förträngt hur länge det tog innan den stabiliserade sig. Jag vägrade gå till gyn efterosm jag var såååå trött på att nya främmande människor skulle gräva i de nedre rgionerna!

Hursomhelst har jag nu ett datum när det ska börja "spreja"... känns väl så där om jag ska vara ärlig. Men nu har vi bestämnt oss för ett "sista" frsök så nu håller jag tummarna att det går vägen. Det är ju teoretisk samma chans varje gång om jag har fattat saken rätt. Fast för oss funkade det bäst vid vårt första försök (missfall i v10) så jag håller tummarna för att det ska gå bra denna gången.

Ljuspunkterna under tiden är kärleksförklaringar från älsklingen som glatt talar om "jag älskar dig mamma!"

Hjärtat smälter!