Det har varit så hektiskt den senaste veckorna, både på jobb och fritid. Svårt att få tid att tänka, vilket har varit både bra och dåligt. Vad gäller barn känner jag mig nu (tror jag) till freds med det faktum att vi är och förblir en enbarnsfamilj! Det blir bra så här, satsar på att ha det bra tillsammans med älskling och se hen växa upp!

Vi har haft det lite svårare på ekonomifronten dock, har svårt att få det gå jämnt upp varje månad, för många oväntade utgifter osv. Har haft ångest över detta i flera månader men hoppas nu på att vi ska få  till balansen i tillvaron. Tycker det är oerehört jobbigt att känna att pengarna inte räcker till ngt roligt längre, vill leva livet inte gneta hela tiden. Vi letar jobb närmare hemmet men jag vill egentligen inte byta har ett bra jobb nu, hoppas på att maken hittar ett så blir det iallfall lite bättre.

De senaste veckorna hoar gått fort känns det som, jag har lagt mindre tankar på det som gick förlorat och det börjar kännas som jag äntligen kan vara glad med det jag har. Igår satt jag och tittade igenom bilder från när vi för första gången irl träffade älskling i landet. Kärlek! Gud så jag älskar detta barn hen är verkligen det bästa som hänt oss!

Ibland oroar jag mig för hur det kommer vara när hen blir tonåring och hamnar i den livskris alla utom jag verkar ha hamnat i då, kommer hen känna sig berövad sitt kulturarv? Vi gör vårt bästa för att fira alla landets högtider men vi ör ju inga experter! Läser allt jag kommer över på ämnet adoption, läser otaliga bloggar sidor på nätet och är med i en adoptivmammor grupp på facebook. Försöker verkligen hela tiden ligga steget före! Ska försöka inte oro mig för mycket, det är ju många år kvar tills älskling är tonåring! Som tur är!