Man brukar ju säga så men jag vet inte ifall jag håller med. Jag mår fortfarande lika dåligt över oförätter som skett 15 år tillbaka som saker som gjort mig ledsen på senare tid. Kanske är jag långsint, kanske är jag naiv som alltid tror det bästa om folk.  Det är lätt att tro att andra känner samma sak om mig som jag känner om dom!  Men så är sällan fallet.

Maken och jag har iallfall haft ett snack om hur vi ska göra, men inte direkt kommit fram till ngt. Vi letar jobb närmare hemmet för honom i dagsläget, bäst att ta en i taget och han är den som nog mest behöver ett nytt jobb. Det han har är mycket slitsamt och ger dåligt med lön för mödan så att säga! Jobb är dock enklast att få via kontakter och sådana har vi tyvärre ont om inärheten av vårt hem, så det går trögt!

Nåja, jag börjar fakriskt känna mig lite mer tillfreds med livet. Har börjat bearbeta sorgen över att det inte gick denna gången heller, får inte längre ett hugg i hjärtat varje gång jag ser småbarn eller söta spädbarnskläder...

kane iofs bero på att jag undviker dessa!