Jag och maken gjorde "det rätta" inför vårt adoption av älskling. Vi flyttade ut från en storstad till en mindre närliggande stad, vi köpte hus med en trädgård och sen kom älskling in i våra liv och allt var fantastiskt! Men... vi reser båda långa sträckor varje dag till våra arbeten. Våra vänner bor tll större deln kvar i vår gamla hemort, vi har få vänner i vår nya omgivning och med de arbetstider vi har lär vi helt enkelt inte heller känna några nya vänner i vår nya hemort.

Jag har nu kommit i insikt att jag otrivs starkt, jag skulle verkligen vilja förflytta vårt hus som jag trivs i... närmare vårt gamla hem, maken kan däremot inte tänka sig att flytta! Min obehagskänsla bara växer :-( jag vet inte hur detta ska kunna lösas! Maken tycker vi borde skaffa nya jobb närmare hemmet, lättare sagt än gjort tycker jag. Jag trivs dessutom utmärkt på mitt jobb och vill hellst inte byta. Vad göra???

Man kan ju inte gå omkring och må dåligt hela tiden, kommer ju bli massa slitningar som tillstöut äter sig in i det mesta!

Usch!