När jag växte upp var jag en sk pojkflicka, kanske inte så konstigt med tanke på att jag endast har bröder, jag ville ju vara som dem! Jag var väl ibland mer vild än tam och jag antar att min kära mor slet sitt hår emellanåt. Under mellan & högstadiet hade jag några goda vänner som jag ofta hittade på bus med, klättrade upp på skoltak, klättrade i berg mm. Min bästa vän var pojke, vi kan kalla honom Gurra.

Under gymnasiet fortsatte vi hänga ihop och vårt umgänge utökades av bl a Olle. Sammanlagt var vi 3 flickor och 3 pojkar under sista året i gymnasiet. (Vi var även med i ett annat gäng men där var Gurra ensam pojke bland 5 tjejer). Ingen av oss var ihop förrän jag och Olle bildade par precis efter gymnasiet.

Förhållandet höll väl närmare året och när det sprack var det för att som Olle uttryckte det "jag trodde du skulle vara lite mer som Gurra". Konstig kommentar kanman tycka av en vanlig strejt kille! Men hursom haver, jag sörkde väl inte nämnvärt länge över den saken... hade ny äventyr på G.

Till saken höre väl att de sista åren i gänget hade jag märkt av tendensen att Gurra hellre ville hänga med Olle för att de var ju grabbar, jag som tjej kunde plötsligt inget förstå. Jag hade väl inte tänkt så mycket på det om det hade hänt i puberteten men i 20-år åldern plötsligt var det inte längre så att tjejer dög på samma sätt. jag ältde detta i många år, jag dög inte som vän pga att jag var tjej. Detta gjrde ondare än ngt jag tidigare varit med om, trots mobbande idioter hela skoltiden så hade jag iallfall haft min lilla kärna av vänner, och min bästa vän Gurra som inte heller hörde til de populärare gänget.

Under åren som gått har jag kunnat fjärma mig från dessa känslor att inte duga till som vän. Jag skaffade mig nya vänner, jag bröt inte med de gamla men vi gick ju alla vidare in i vuxenlivet och skaffade oss nya intressen som man brukar i de tidiga 20. Jag har de senare åren faktiskt träffat Gurra igen, men det blir aldrig samma nära vänskap igen. Gurra och Olle är däremot fortfarande nära vänner, man får väl gratuera dom för att de lyckats få vänskapen att hålla i så många år.

När jag och maken väntade på att få åka till landet träffade vi andra som väntade, dessa har blivit nya nära vänner.

Vi har verkligen kul tlilsammans, barnen likaså.

Nu när vi står i begrepp att börja med ivf igen känner jag mig dock lite ensam igen. Finns väl inget direkt formum för de som hoppas kunna bli föräldrar via ivf direkt... förutom här i bloggvärlden och det blir kanske inte direkt samma sak? Ingen av vännerna från adoptionsvärlden är väl lämplig för samtal där. Antingen har det lämnat det bakom sig som obehagliga minnen eller så har de inte ens försökt. Flera familjer i vårt adoptionsgäng har dessutom just varit i landet och adopterat syskon och har händerna fulla för tillfället.

Ensamheten är oerhört jobbig och jag har inte alls mått bra den sista tiden. Jag ältar och känner mig övergiven men det är fömodligen lika mycket mitt fel som deras, om inte större. Jag orkar bara inte hela tiden jaga träffar med dessa nyblivna flerbarnsfamiljer när jag skälv längtar mig halvt galen efter syskon till älskling.

Eftersom jag och maken flyttade ut på landet när vi kommit hem med älskling är det heller inte så lätt att planera in träffar med vänner, med eller utan barn, i veckorna och helgerna är oftast fullsmetade med "jag måsten".

Slutsats: jag behöver komma iväg och träffa vänner och slappna av, gärna över ett glas gott.

Hur göra är frågan!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det har varit så hektiskt den senaste veckorna, både på jobb och fritid. Svårt att få tid att tänka, vilket har varit både bra och dåligt. Vad gäller barn känner jag mig nu (tror jag) till freds med det faktum att vi är och förblir en enbarnsfamilj! ...

De senaste veckorna hoar gått fort känns det som, jag har lagt mindre tankar på det som gick förlorat och det börjar kännas som jag äntligen kan vara glad med det jag har. Igår satt jag och tittade igenom bilder från när vi för första gången irl träf...

Man brukar ju säga så men jag vet inte ifall jag håller med. Jag mår fortfarande lika dåligt över oförätter som skett 15 år tillbaka som saker som gjort mig ledsen på senare tid. Kanske är jag långsint, kanske är jag naiv som alltid tror det bästa om...

Jag och maken gjorde "det rätta" inför vårt adoption av älskling. Vi flyttade ut från en storstad till en mindre närliggande stad, vi köpte hus med en trädgård och sen kom älskling in i våra liv och allt var fantastiskt! Men... vi reser båda långa st...

Jag har försökt komma till ro med resultatet av vårt senaste ivf den senaste veckan, men det är svårt att förlika sig. Häromkvällen satt jag och planlöst surfade på barnlöshet och nubblade in på en tråd opå familjeliv som handlade om att ofrivillig b...