Here we go again! Jag har verkligen inte saknat "smaken" av sprayen! Jag hade förträngt hela upplevelsen tror jag!

Nåja, man vänjer sig kanske :-) 

När jag växte upp var jag en sk pojkflicka, kanske inte så konstigt med tanke på att jag endast har bröder, jag ville ju vara som dem! Jag var väl ibland mer vild än tam och jag antar att min kära mor slet sitt hår emellanåt. Under mellan & högstadiet hade jag några goda vänner som jag ofta hittade på bus med, klättrade upp på skoltak, klättrade i berg mm. Min bästa vän var pojke, vi kan kalla honom Gurra.

Under gymnasiet fortsatte vi hänga ihop och vårt umgänge utökades av bl a Olle. Sammanlagt var vi 3 flickor och 3 pojkar under sista året i gymnasiet. (Vi var även med i ett annat gäng men där var Gurra ensam pojke bland 5 tjejer). Ingen av oss var ihop förrän jag och Olle bildade par precis efter gymnasiet.

Förhållandet höll väl närmare året och när det sprack var det för att som Olle uttryckte det "jag trodde du skulle vara lite mer som Gurra". Konstig kommentar kanman tycka av en vanlig strejt kille! Men hursom haver, jag sörkde väl inte nämnvärt länge över den saken... hade ny äventyr på G.

Till saken höre väl att de sista åren i gänget hade jag märkt av tendensen att Gurra hellre ville hänga med Olle för att de var ju grabbar, jag som tjej kunde plötsligt inget förstå. Jag hade väl inte tänkt så mycket på det om det hade hänt i puberteten men i 20-år åldern plötsligt var det inte längre så att tjejer dög på samma sätt. jag ältde detta i många år, jag dög inte som vän pga att jag var tjej. Detta gjrde ondare än ngt jag tidigare varit med om, trots mobbande idioter hela skoltiden så hade jag iallfall haft min lilla kärna av vänner, och min bästa vän Gurra som inte heller hörde til de populärare gänget.

Under åren som gått har jag kunnat fjärma mig från dessa känslor att inte duga till som vän. Jag skaffade mig nya vänner, jag bröt inte med de gamla men vi gick ju alla vidare in i vuxenlivet och skaffade oss nya intressen som man brukar i de tidiga 20. Jag har de senare åren faktiskt träffat Gurra igen, men det blir aldrig samma nära vänskap igen. Gurra och Olle är däremot fortfarande nära vänner, man får väl gratuera dom för att de lyckats få vänskapen att hålla i så många år.

När jag och maken väntade på att få åka till landet träffade vi andra som väntade, dessa har blivit nya nära vänner.

Vi har verkligen kul tlilsammans, barnen likaså.

Nu när vi står i begrepp att börja med ivf igen känner jag mig dock lite ensam igen. Finns väl inget direkt formum för de som hoppas kunna bli föräldrar via ivf direkt... förutom här i bloggvärlden och det blir kanske inte direkt samma sak? Ingen av vännerna från adoptionsvärlden är väl lämplig för samtal där. Antingen har det lämnat det bakom sig som obehagliga minnen eller så har de inte ens försökt. Flera familjer i vårt adoptionsgäng har dessutom just varit i landet och adopterat syskon och har händerna fulla för tillfället.

Ensamheten är oerhört jobbig och jag har inte alls mått bra den sista tiden. Jag ältar och känner mig övergiven men det är fömodligen lika mycket mitt fel som deras, om inte större. Jag orkar bara inte hela tiden jaga träffar med dessa nyblivna flerbarnsfamiljer när jag skälv längtar mig halvt galen efter syskon till älskling.

Eftersom jag och maken flyttade ut på landet när vi kommit hem med älskling är det heller inte så lätt att planera in träffar med vänner, med eller utan barn, i veckorna och helgerna är oftast fullsmetade med "jag måsten".

Slutsats: jag behöver komma iväg och träffa vänner och slappna av, gärna över ett glas gott.

Hur göra är frågan!

Vi är nu ett steg närmare vårt 3:e stimuleringsförsök med IVF... första "privata"... min mens kom precis som vanligt på utsatt tid men var ovanligt kort. Konstigt att man ska lägga märke till ovanligheter nu när man vill att allt ska vara som det alltid varit. Eller ja, alltid är väl lite att överdriva. Efter sista försöket hade jag oregelbunden mens i ca 1-1,5 år... har förträngt hur länge det tog innan den stabiliserade sig. Jag vägrade gå till gyn efterosm jag var såååå trött på att nya främmande människor skulle gräva i de nedre rgionerna!

Hursomhelst har jag nu ett datum när det ska börja "spreja"... känns väl så där om jag ska vara ärlig. Men nu har vi bestämnt oss för ett "sista" frsök så nu håller jag tummarna att det går vägen. Det är ju teoretisk samma chans varje gång om jag har fattat saken rätt. Fast för oss funkade det bäst vid vårt första försök (missfall i v10) så jag håller tummarna för att det ska gå bra denna gången.

Ljuspunkterna under tiden är kärleksförklaringar från älsklingen som glatt talar om "jag älskar dig mamma!"

Hjärtat smälter!

I december var jag och maken på besök på kliniken för att få information och ta prover inför vårt första egenfinansierade ivf-försök. Det var väl en 5 år sen sist vi var inne på den svängen. Skrämmande nog verkar det inte ha hänt så mycket, vet inte hur man sksa tolka detta men de försökte lugna oss med att det hänt en del på frysförvaringsfronten, det är där man forskat mycket de sista åren. 

Då för en halv evighet sen gjorde vi de i vårat dåvarande landsting finansierade 2 försöken + två frysåterföringar. Det var bara det första försöket med färska ägg som satte sig, då tyvärr med missfall i v 10. Efter våra då 4 försök att få barn den vägen bestämnde vi oss för att adoptera istället. Vi har nu vår underbara älskling som i år fyller 5 år.

Vi pratade ofta då, maken och jag, att efter vi adopterat kunde vi ju försöka med ivf igen, för syskon. Tanken har inte lockat mig nämnvärt det kan jag säga men eftersom maken nu åldrats ur den rekomenderade åldern för adoption så är detta för oss den enda vägen att låta älskling att få syskon.

Jag väntar nu med spänning på att den sista mensen ska komma, så jag/vi kan räkna ut när jag borde börja spreja...

2012 har anlänt och i enlighet med mitt personliga nyårslöfte, där jag lovade mig själv att bli mer positiv och sluta älta gammalt groll som jag ändå inte kan påverka, inleder jag året med en ny blogg. Jag kommer inte länka till min gamla här utan kommer försöka använda denna blogg att prata av mig det jag tänker på så att jag slutar vara så bitter. Jag kommer vara anonym på den här bloggen, för att kunna skriva precis det jag känner och tänker. Om du tror du känna igen mig, sluta läs nu!